Bloggarkiv

Blogg


Rödhakar

08.12.2016 | Sten Vikström 3

 

Under eftermiddagen letade jag efter eventuella spår av sparvugglor utmed Kirkkotie (Kyrkvägen) som från Ruotsalo leder in mot Kelviå kyrkby.  Plötsligt fick jag sällskap av en orädd rödhake som nyfiket flög omkring mig och funderade vad jag höll på med i skogen.  En intressant vinterobservation för vi har redan passerat självständighetsdagen och lucia är snart på gång.  Smått häpen blev jag lite senare när jag 1 kilometer längre bort gick ner till ett annat grankärr och hade en rödklädd liten rödhake som på nytt orädd flög emot mig invid en dikeskant.  Jag kommer inte på rak hand ihåg att jag skulle ha stiftat bekantskap med rödhaken ute i skogsterräng tidigare så här års, i varje fall har jag inte mött den på flera platser samma dag.

Jag kollade årets vinterobservationer på Tiira och konstaterade att man så här långt norrut har haft den i december vid fågelmatningar i Nivala, Taivalkoski och uppe i Enontekiö i Lappland.  Dessutom finns det en notering den 4.12. från Uleåborg.  Med andra ord är dagens skogsobservationer från Kelviå rätt speciella, för någon fågelmatning fanns inte intill dessa platser.  I föreningens gårdsplanskryssning har rödhaken en vinter hållit till vid Siv Oravas fågelmatning i Kronoby ännu i januari och Simon Ahlös rekordtidiga vårnotering i mars månad från Dalvägen i Karleby tyder även på en övervintrare.  Med andra ord är rödhaken en relativt härdig fågel, men trots det en stor överraskning när den kommer orädd emot i vinterskogen.  Kanske observationerna ska ses som ett jultecken, för anglosaxiska julkort brukar ofta prydas av rödhakar.

 

 

 

 

 

 

 

242 höstugglor

20.11.2016 | Sten Vikström 3

 

Nätringmärkningen av vandrande höstugglor på bergknallen i Sundskogen är avklarad för denna höst.  Tornfalkens matta resultat under sommaren skrev naturligtvis ner förväntningarna inför höstfångsten, för pärlugglan är en sorkspecialist som flyger in när en klar uppgång i sorkstammen är ett faktum.  Höstvandringen var trög och resulterade i 191 pärlugglor.  Det är inte fråga om någon rekorddålig notering, för hösten 2000 infann sig bara 85 pärlugglor, men under en räcka på 29 år var det andra gången jag stannade under 200 pärlugglor i min bokföring.  En usel notering, men det är bara att konstatera att det inte var någon rusningstrafik i något skede längs pärlugglans vandringsled denna höst.

Sparvugglor kom det däremot inflygande till nätplatsen under klara morgontimmar alldeles ypperligt för jag stannade slutligen på 51 exemplar.  Det värdet representerar 85 % av rekordnoteringen från hösten 2003 och tangerar noteringen från den fina hösten 2009.  Märkligt eftersom det här inte alls återspeglar dagens sparvugglebestånd på nationell nivå.  Beståndet kraschade under den kalla vintern 2010 och har inte återhämtat sig, för årets inofficiella märkningstal för Finland (1558 sparvugglor) representerar bara 27 % av noteringen 2009 och 30 % av noteringen från år 2003.  I det förtjänstfulla rapporteringssystemet som finns i vårt land kan man se noteringarna för alla kommuner där det ringmärks sparvugglor och jag hittar ingen kommun som skulle avvika från den allmänna trenden.

Sparvugglor kan i princip flyga långa sträckor för finska sparvugglor är noterade nära Göteborg i väst och söderom Moskva i öst.  Säsongens första fångstnatt gav prov på detta.  Jag hade nämligen två sparvugglor i nät när sensommarmorgonen grydde den 24 augusti.  Den ena var ringmärkt från tidigare och min första tanke var att nu är det någon av hembyns boungar eller eventuellt någon unge från grannbyn som flugit över älven till fångstberget, men sparvugglan var försedd med en främmande ring BV 62.705.  Det visade sig att den var ringmärkt som bounge den 11 juni av Seppo J. Räsänen i Siilinjärvi som ligger på 244 kilometers avstånd från mitt uggleberg. 

Normalt slocknar sparvugglornas vandring i Karleby kring den 25 september, men nu var det trafik fram till den 10 oktober.  Typiskt för de kraftiga hösttopparna 2003 och 2009 har varit att fågelstationen på Hangö udde har noterat en väldigt kraftig vandring, men nu kan jag inte notera förhöjda värden på en enda fågelstation i Finland.  Vid det här laget borde väl sparvugglorna synas i statistiken tack vare det nya rapporteringssystemet.  En större våg österifrån borde rimligtvis noteras även på andra platser än Karleby.  En våg västerifrån är ett okänt fenomen, för det finns en vik emellan och det torde vara allmänt känt att en ringmärkare i Sverige inte får aluminiumringen att fastna på någon av skogarnas basrovfåglar.  Exempelvis säsongen 2015 är mitt personliga ringmärkningstal för sparvuggla, slaguggla och duvhök högre än hela märkningstalet i den svenka databasen i Stockholm.  Med andra ord är sannolikheten att man plockar en sparvuggla med rikssvensk ring ur nät otroligt liten, även om det skulle vara trafik över Kvarken.

Troligen kommer väl det stora flertalet av sparvugglorna jag noterade under hösten från Sydösterbotten och Birkaland, eftersom vandringen inte noterats på annat håll denna gång. Det snöfattiga kustområdet mellan Jakobstad och Lochteå har även upprepade gånger tidigare uppskattats av sparvugglor som övervintringsområde. 

Jag önskar sparvugglorna välkomna till Karleby !   Jag har väntat på er en tid och många lediga bostäder finns att tillgå.

 

En handfull sparvuggla, men vart är hon på väg ?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommarens floppar

16.11.2016 | Sten Vikström 3

Den gångna sommaren 2016 bjöd på många minnesvärda stunder ute i naturen, men den svarade även för ett par verkliga bottennapp av den kalibern som man inte trodde var möjliga.  Tornfalken presterade bara 69 häckningar i mina holkar och har inte tidigare i något skede varit så fåtalig i exempelvis Lestijokidalen.  Tendensen verkar ha varit likadan även utmed Lappo å i bl.a. Kauhava och Lappo som brukar hysa landets tätaste tornfalkbestånd.  Den stora överraskningen var kullstorleken på 3,0 ungar i mina holkar.  Under en uppföljning över 32 år har jag aldrig varit ens i närheten av ett sådant resultat.  Tornfalken presterar i snitt 4,6 ungar i Finland och det sämsta jag upplevt tidigare är 3,8 (1997) och 3,9 (2001).  Märkligt att man i en uppföljning över drygt tre decennier plötsligt kan få ett värde som avviker så markant från allt man tidigare påvisat.  Det talades och skrevs en hel del om harpest i somras, så man undrar så smått om exempelvis en tularemi-epidemi bland odlingsmarkens åkersorkar kan vara en förklaring.  I varje fall verkar ungkullarna ha varit i väldigt dålig kondition i början av juli när vi fick ett par dygn häftig nederbörd.  Tornfalkhanen jagar inte i regnväder och normalt klarar ungkullen av att fasta sig igenom en sådan period, men nu var följden ödesdiger.  Mänskligt sett är 35 år en så lång tidsperiod att man trodde sig ha sett och upplevt allt i tornfalkmarkerna, men så var icke fallet. 

En annan som svarade för ett nytt bottenrekord var duvhöken.  Den har varit under lupp under en period på 35 år och årets kullstorlek på 2,2 ungar är det sämsta jag sett.  Dessutom har en fjärdedel av de påbörjade häckningarna misslyckats tre år i rad.  På det område jag följer upp är situationen betydligt sämre än genomsnittet för landet.  På de magrare skogsmarkerna inåt land, speciellt i Ullava-trakten verkar det vara en övermäktig uppgift för en duvhökhane att förutom honan försörja en unge.  I varje fall ger de upp i något skede.  Man får lov att låta bilen rulla ner mot kusten till hembyn där vi har höken som jagar in mot Karleby centrum.  I det boet hittas enda kullen på 4 ungar.  Kring Helsingfors och städer i Sverige lär situationen vara likartad.  Viltvårdarna har sysslat med sina triangeltaxeringar i 28 år och årets noeringar för skogshönsen lär vara de sämsta de sett.  Det moderna hållbara skogsbruket har tydligen hållit på så länge att ingenting längre hålls kvar i skogsmarkerna.  Vi ska hoppas att årets miserabla noteringar inte representerar en nivå man får nöja sig med i fortsättningen.

 

 

Våta tornfalkungar, men pigga ändå !

 

 

 

 

 

Page 3 of 40 <<1 2 3 4 5 6 7 8>>