Bloggarkiv

Kottåret utmynnade i hackspettvandring

17.08.2013 | Sten Vikström

Söndag morgon den 4 augusti fick jag ett samtal från Nisse Kotka, som noterade vandrande större hackspettar i hundratal vid sin sommarstuga ute på Brudskär. I Kalajoki hade Seppo Pudas samma morgon sökt sig ut till Letto och enligt uppgifterna på Tiira kunde han addera ihop 4839 ex. på den fina sträckplatsen.  Några dagar senare noterar Leif Öling 8090 ex. från fågeltornet i Oravais !  Grankottarna under vintern var en stor resurs som lockade många större hackspettar till Österbotten och den milda vintern i kombination med den extremt varma avslutningen på maj månad verkar ha bäddat för de många ungkullar man kunde höra i juni månad.  Själv lade jag även märke till ovanligt många ekorrkullar i pärluggleholkarna, men jag uppfattade inte korsnäbbar i den omfattning jag tänkt mig under våren.  Jag hade även förväntat mig någonting speciellt av svartmesarna, som lär ska dra nytta av granarnas frösättning, men kullstorleken stannade på det långsiktiga medelvärdet 8,2 ungar och det var betydligt trögare att hitta kullarna än jag föreställt mig.  Blåmesarnas kullstorlek överskred däremot det sedvanliga och hittades i betydligt större utsträckning.

I mina egna holkprojekt betyder ett stort antal större hackspettar många länsade holkar, för den drygar ut insektfödan till ungarna med tättingarnas ägg och små ungar och dörren står vidöppen för en större hackspett om öppningen är över 45 mm.  Ur gökholkarna med öppning 70 mm har jag i bästa fall ringmärkt 350 rödstjärtungar men nu stannade det på 69 ungar (20 %).  För gökens del är toppnoteringen 30 ungar och man skulle logiskt sett tycka att där borde ha suttit 6 ungar (20 %) i holkarna, men faktum var att 16 gökungar fick ring på foten.  Färre antal häckande rödstjärtar i gökholkarna kan naturligtvis leda till att de i högre grad får påhälsning av gökar, men det verkar nog som den hårdhudade lilla gökungen med sitt jättestora röda gap skulle få många större hackspettar fundersamma, hackspettarna själva har ju ungar med ett jättestort rött gap som sväljer det mesta. Eventuellt har de även studerat någon fågelbok och insett att göken inte är någon tätting.

Större hackspetten har varit en framgångsrik art en längre tid i linjetaxeringarna, men även rödstjärten och göken verkar hålla sina ställningar.  Är det månne så att en stor majoritet av de framgångsrika häckarna bland rödstjärtarna trots allt är markhäckare på de steniga åsarna där merparten håller till. De finns i så trånga skrymslen att gökarna och hackspettarna för det mesta är chanslösa och vissa kreativa gökhonor försökte lösa problemet med att pröva nya värdfåglar.  Jag har i 9 års tid haft grå flugsnapparholkar uppriggade i samma skogspartier som gökholkarna, men först nu satt en av gökungarna i den gråa flugsnapparens bo och vid ringmärkningen av en grå flugsnapparkull hittade jag ytterligare ett annat okläckt gökägg under ungarna. Dessutom konstaterade jag för andra gången ett gökägg i ett talgoxbo i en av gökholkarna, men den kläcktes inte såsom förra gången. Förhoppningsvis är rödstjärtgöken med sina blåa ägg  inte så beroende av sin huvudvärd som man kunde föreställa sig, i varje fall återskapas inte tillräckligt stora håligheterna i en ekonomiskog, för ingen gök kan tränga sig in i de bohål som större hackspettar hamrar ut. Kanske många gökungar ser dagens ljus för första gången  nere på marken i exempelvis trädpiplärkans bo, den är ju en av dominanterna i de karga skogarna. Man får hoppas att den komplicerade treenigheten rödstjärt, gök, större hackspett på något märkligt sätt ska skapa stabila kurvor även i framtida linjetaxeringar.

För göktytans del betyder många grankottar att den större hackspetten mejslar ut lämpliga bohål till följande säsong och i egenskap av hackspett undgår göktytan även att bli plundrad.  Häckningsutfallet i de 30 kullar jag ringmärkte (226 ungar) blev fina 8,2 per kull.  Under de 9 år jag följt med arten har den haft ett märligt stabilt häckningsutfall om man undantar sommaren 2008 när allt gick helt åt pipan med 6,8 ungar i kullen.  Med andra ord finns det en viktig stabil hörnsten här på hemmaplan, trots att någon annan hörnsten tydligen vält helt omkull, annars hade den inte minskat så förskräckligt sedan 1980-talet.  För egen del uppfattar jag dock duvhöken som häckningssäsongens stora behållning ute i skogsmarkerna, för den återvände efter katastrofen den kalla vintern 2010. Grankottarna och ekorrarna hade kanske ett finger med på något hörn, men tydligen är även andra pusselbitar i skogarna fortfarande på plats när en så central art klarar av att återhämta sig på 4 år.  Nu gick det att lista ut 56 häckningar samt ytterligare bobygge på 12 revir.  De 47 kullar som ringmärktes presterade 132 ungar, vilket är exakt det långsiktiga medelvärdet för vår nejd med 2,8 ungar i kullen.  Efter att ha famlat omkring rätt vilsen bland ödelagda boplatser under flera år var det skönt att se hur livskraften tändes på nytt och en fläkt av den gamla goda tiden flög emot en.  Ute på fälten underpresterade däremot tornfalkarna markant med 4,0 ungar i kullen (normalvärde 4,7), men det fanns dock rejält över 100 häckande par i motsats till exempelvis pärlugglan, som nästan helt saknades i holkarna under denna sorkfattiga häckningssäsong.

 

 

 


Comments (0)

Logga in för att kommentera.