Historik


 1950-talet

Startskottet till att grunda en svenskspråkig förening för fågel- och naturintresserade i Karlebynejden togs av Ruben (Robben) Casén via en notis i Österbottningen den 22 oktober 1954 där han kallade intresserade till ett möte på Renlunds skola.  Deltagarna som mötte upp kom därmed att bli föreningens stiftande medlemmar. Förutom initiativtagaren Ruben Casén var Hjördis & Oskar Portin, Karl Nylund, Hans Korin, K.J. Vidnäs, Erik Bäck, Torvald Sundqvist och Bror Ahlstrand med på mötet.  Mötet utsåg en interimsstyrelse på 5 personer för att utarbeta ett stadgeförslag. I den ingick Ruben Casén, Max Furu, Bertel Jansson, Torvald Sundqvist och Bror Ahlstrand.  Den 8 januari 1955 verkställde föreningsregistret registreringen av Gamlakarleby fågel- och naturvänner r.f. med syftet att befrämja naturintresset i Karlebynejden. Tanken på ett eget föreningsmärke dök upp 1956 och behandlades på nytt på följande årsmöte för att sedan snabbt realiseras. Så tillkom märket med den lyftande gräsanddraken, som fortfarande är föreningens officiella logo.

Det första årsmötet hölls den 28 februari 1955 och redan då hade man hunnit med en gemensam exkursion och 3 filmaftnar och ringar hade beställts från Zoologiska museet i Helsingfors för att starta ringmärkningsverksamhet senare på våren.  Årsmötet utsåg Bror Ahlstrand till tidningskorrespondent och Rolf Storbacka som kontaktman till ungdomen. Rolf drar sig till minnes att det fanns ett sällsynt stort naturintresse bland skolungdomarna vid denna tidpunkt och man startade den Fältbiologiska klubben vid Gamlakarleby svenska samlyceum.  Många av klubbens medlemmar deltog även i föreningens aktiviteter. Gemensamma exkursioner har varit en central aktivitetsform för föreningen. Exkursionsmålen hittades på 50-talet lätt i stadens nära omnejd. Strandområdet Sandstrand-Rummelö liksom Bredviken blev tidigt viktiga utflyktsmål. Inte sällan bar det därifrån vidare till den tidens bästa fågelsjö, Kaskhusviken. Till de längre färderna kan räknas besök i Kåtölandet, som ännu på den tiden hade vildmarkskaraktär. År 1958 satsade man på artkännedom, för fågelskivor anskaffades från Sverige och tryckta exkursionskort via OA. Föreningen skaffade dessutom en första tubkikare.

Redan till säsongen 1957 hade föreningen skaffat katsor för vadarringmärkning och Robben kom igång med sin systematiska ringmärkning av rastande vadare vid Rummelön. Kontakten med ringmärkningsbyrån verkar ha varit en stor inspirationskälla för Robben, för det verkar ha funnits tid för korrespondens i Helsingfors och återfyndsbreven som strömmade in förmedlades fortfarande på 50-talet vidare till ringmärkaren.  Man kunde tro att Robbens återfyndsmapp skulle ha tillhört en filatelist, för Rummelöns vadare nådde fantastiskt långt till främmande världsdelar.  Via Helsingfors initierades då som nu gemensamma projekt och många av föreningens medlemmar var involverade i de första vinterfågeltaxeringarna, men trots att den fortfarande är en populär aktivitet bland ornitologer i Finland har den helt saknat utövare inom föreningen under de senaste decennierna.

Exkursionsdeltagare den 11 maj 1958: Bror Ahlstrand, Els-Maj Björk, Rolf Storbacka, Nils Kotka, Arne Räbb och Ruben Casén.

 

 

 1960-talet

1960-talets förra hälft präglades av en livlig exkursionsverksamhet och man behövde inte nödvändigtvis ty sig till cykeln för "Nisse" Kotka hade en bil som hade den rätta kapacitén även för detta ändamål. En klippbok vittnar om att "Bogi" Ahlstrand ibland tog med Österbottningens läsekrets på föreningens exkursioner. Kärnan i föreningens kontaktnätverk var givetvis Sportmagasinet där "Robben" Casén i egenskap av affärsidkare hade en stor kontaktyta med allmänheten. Han var mycket mån om att föra bok på speciellt flyttfåglarnas ankomst under våren och hans bokföring sträckte sig på den punkten över flera årtionden.

 Det fanns på 1960-talet flera lokala klubbar i Österbotten och för att stimulera kontakten dem emellan initierade OA en observationstävling, där deltagande lag under 24 timmar tävlade om hur många olika fågelarter de kunde observera.  En sällskapslek som förekommer i olika tappningar än i denna dag.  Robben var en tävlingsmänska med FM-guld på 800 meter från år 1947, så det var knappast bara fråga om lek när Jakobstadsgossarna med Taxell i spetsen fiskade arter i samma vatten vid Bredviken.  Nisse drar sig till minnes att Robben påpekade att det är otaktiskt att tugga på knäckebröd under de obligatoriska kaffepauserna, koncentrationen kan bli lidande så att någon väsentlig fågelröst blir onoterad.  Hur som helst korades vår förening till segrare med 114 arter den 26.5.1960 efter en rutt G:kby - Tankar - Öjalandet - Larsmo - Bredviken - Kronoby - G:kby.  En strong insats !

Det här årtiondet präglades naturligtvis väldigt mycket av Robbens energiska taxerings- och ringmärkningsverksamhet på Rummelön.  Han följde med när vadarna anlände till sina häckplatser under våren och när de skred till häckning kartlade han boplatserna för att kunna ringmärka vadarungarna, som lämnar boet nästan genast hela kullen är kläckt !  Trots det klarade han av att ringmärka fantastiska 1.140 ungar !  Han kollade även upp ruvande brushanar och rödbenor under många år med hjälp av fällor som utlöstes med snören som drogs till sommarstugan. Innan häckningen var ordentligt överstökad är vadarna igång med sin höstflyttning och det var dags att montera upp ett snillrikt system av katsar och styren på vadarstranden för att följa upp de rastande fåglarna. Totalt hade han fångstsystemet uppriggat under 221 dagar under åren 1957-63.  I snitt ringmärkte han 15,7 vadare per dag vilket gav den imponerande summan 3.478 vadare. På agendan fanns dessutom nätringmärkning och ringmärkning av boungar på vitfågelskären utanför Karleby.  En verklig entusiast kan hinna med mycket !

Robben gav ut en publikation " Vadarfåglarna på Rummelön "  och kom dessutom att skriva flertalet artiklar i Österbottnisk Årsbok och Ornis Fennica vilket bidrog att Rummelön blev vida känt och bl.a. Olavi Hildén fick upp ögonen för mosnäppkolonin ute vid Harrbåda. Innan Hildén startade sitt projekt på udden var det Robbens fru Brita som aktivt följde med kolonin. Rolf Storbacka har också påpekat att Robbens aktivitet ute på Rummelön väckte stadens beslutsfattare så att området undkom exploatering tills den fick sitt officiella skyddsstatus. Sent omsider en tid efter Robbens bortgång sammanställde Sten Vikström utgåvan Ruben Caséns vadarstudier på Rummelön 1956-1967.  I den behandlas 1960-talet rätt ingående och en del av bildmaterialet är autentiskt från detta årtionde och bl.a. Rolf Storbacka visar med eftertryck att det gick att fotografera fåglar redan på den tiden.

Glada exkursionsdeltagare den 28.4.1963: Bakom fr.v. Nils Kotka, Börje Dahla, Erik Bäck, Bror Ahlstrand, Ellen Nyberg, Birgit Kotka, samt dessutom Ruben Casén och Els-Maj Björk.

 

 

 

Exkursionsdeltagare på vårisen 1963: Fr.v. Markus Hassel, Erik Bäck, Ruben Casén och Waldemar Brandt med några juniorer.

 

 

1970-talet

Tyngdpunkten i verksamheten under 1970-talet var de gemensamma exkursionerna, delvis typiska vårexkursioner men också snabbutryckningar när något speciellt dök upp såsom den häckande lappugglan invid Keisinjärvi i Kelviå våren 1974.  I och med att den första finländska atlaskarteringen av fåglar verkställdes under åren 1974-79 steg också en ny generation ornitologer fram i form av syskonskaran Sten, Dan & Henning Vikström som var engagerade i projektet och det satte sina spår i fågeatlasen som publicerades senare 1983, men avtrycken syns även i bilagorna till föreningens årsmötesprotokoll under slutet av 70-talet.  Under den perioden ändrade även de gemensamma exkursionerna delvis karaktär i och med att bussutflykter av endagskaraktär utannonserades för allmänheten och man kunde  stifta bekantskap med exempelvis Pyhä-Häkki och Rokua nationalparker. Bussutflykterna kom att samla många naturintresserade.

Det blev även ommöbleringar i styrelsen, för  Robben Casén hade svingat ordförandeklubban sedan föreningen startades, men med undantag för några år när Arne Räbb turade har dock Rolf Storbacka sedan 1973 haft hand om den uppgiften fram till 2000-talet. Rolf hade tjänsten som biologilärare och senare även rektor för Gamlakarleby svenska samlyceum, vilket betyder att han har haft flera generationer karlebybor som sina lärjungar och ingjutit naturkunskap i den skaran å tjänstens vägnar.  Under fritiden har hans intresseområde definitivt hittats i floran, för han har bedrivit forskning med inriktning på mossor, lavar och inte minst svampar.  Under otaliga fågelexkursioner har det blivit ett intressant och välkommet avbrott när han viker in med gruppen i buskagen för för att visa på att det finns mycket annat intressant i naturen förutom de bevingade varelserna.

Nedan är det kaffepaus med Rolf (stående) vid sjön Kotajärvi i Pyhä-Häkki nationalpark den 11.6.1978.  Det här var Rolfs andra hemmaplan eftersom han under många somrar hade sitt sommarviste i Viitasaari.

Markus Hassel hade en given plats bland föreningens exkursionsdeltagare innan han gick bort den 15.12.1972.  Han var till professionen jägarfältväbel och lämnade efter sig ett testamente av år 1961 där han stipulerar:  " Den årliga avkastningen av all min övriga egendom, däri bland annat gården och tomten N:o 48 i III stadsdelens 5 kvarter i Gamlakarleby, skall tillfalla föreningen Gamlakarleby Fågel- och Naturvänner r.f.  Om denna förening upphör med sin verksamhet, skall sagda avkastning tillfalla Gamlakarleby svenska samlyceum att årligen enligt biologilärarnas prövning utdelas som ett eller flera stipendier åt elever, som visat ett levande intresse för naturen och vunnit goda framsteg i naturalämnena ".

Fastigheten blev år 1973 avyttrad till ett pris på 64.500 mk.  Styrelsen utsåg Waldemar Brandt och Nils Kotka att utröna goda placeringsalternativ och inom kort var föreningen innehavare av en aktieportfölj värd 60.886,90 mk placerade i följande företag:  Oy Wilh. Schauman, Ab Kymmene, Ab Lojo Kalk, Nokia, Rauma-Repola och Wärtsilä. Ett finansutskott tillsattes men efter några år var det dock  Nils Kotka som fick fullmakt att förvalta portföljen och han har ända sedan dess skött den uppgiften på ett enastående sätt.  Den portföljen är buren genom svällande och sprickande IT-bubblor och internationella finans- och skuldkriser och noteras även under eurons tidevarv sjusiffrigt.

Nils Kotka under en exkursion på Kotkanneva i Kelviå.  Har med sig en " portfölj " men inte den han är mest känd för.

 

1980-talet

Under 1980-talet stod fortfarande gemensamma exkursioner under vårsäsongen högt i kurs.  Vi hade noterat att odlingsmarkerna i Maringais (Pahkaneva) lämpar sig utmärkt för uppföljning av flyttande sädgäss och fjällvråkar bara man lyckas pricka in den rätta dagen i april månad. En ny tradition föddes som följt oss genom åren och samma lada har stått värd som läskydd i både vått och torrt.  Dagssaldot kan i bästa fall krypa till drygt 100 fjällvråkar, 3.000 tranor och 5.000 sädgäss vilket rätt många ögonpar bevittnat genom åren.  I samband med olika fågelkurser har speciellt många varit på plats.  Rektor Jan Jylhä på svenska MI i Karleby var mån om att hålla fram fåglarna på agendan och det blev rätt många gemensamma exkursioner med Sten Vikström inkopplad.

 Sten var även föreningens kontaktman för att koordinera verksamheten med Fältbiologiska klubben.  Under inledningen av 80-talet stod fåglar rätt högt i kurs bland skolungdomarna och många var dessutom entusiastiska fjärilsamlare. Peter Sandbacka som var biologilärare och rektor för Ådalens skola i Kronoby hade dessutom aktiverat många unga fågelskådare inom ramen för Kronoby Naturklubb.  Våren 1984 gick det gemensamt att mobilisera en hel busslast unga entusiaster med destination Parikkala, Siikalahti som är en av landets finaste våtmarker för fåglar.  Ingen betvivlade den saken när vi nöjda återvände från det paradiset !

Några av föreningens årsmöten under 1980-talet kryddades av Dan Vikström med både diaförevisningar och ljudinspelningar.  Speciellt ambitiös var hans projekt på Lähdeneva några kilometer från Alikylä i Ullava.  Där " bodde " han granne med häckande sångsvanar och sädgäss ute på myren med fina diaserier och ljudinspelningar som resultat. Det noterades även med en pallplats i tävlingen om årets naturbild i Finland.

En ny ringmärkningsera tog även fart under 1980-talet i och med att Sten Vikström intresserade sig för skogsfaunan och speciellt rovfåglar. På bilden nedan har Sten & c:o plockat femlingar ur en lada vid Manderbacka i Terjärv den 2.6.1988.  Berguven var 80-talets stora utropstecken och det är rätt unikt att notera 5 ungar.  Ännu speciellare är Stens saldo av i dag med knappt 30.000 ringmärkta rovfåglar bland saldot på 40.000 ringmärkningar. I varje fall torde det vara unikt för Finlands del i klassen kroknäbbar med en marginal på c:a 5.000.  På bilden poserar även (fr.h.) Torolf Furu (känd fiolbyggare), Bo Storrank (studerade uttrar på 80-talet) och Kai Pynssi (ringmärkare i Småbönders & Vetil).